man ber mig ha sabur, man ber mig förstå världens nödvändigheter inte som krav. men som villkor, som ramar för spelet, som pelare för mitt hjärta, som säsongens mode, så att jag kan rätta mina färger efter årstiderna, så att jag förstår/accepterar vad man bör känna
i köket skruvande på radion
tappar pappa
håret
i badet med tankarna bundna
duschar mamma
varmt
i vardagsrummet fri från vana
räknar jag plastgolvets
jack
Hålls man fast på det här viset – av en förlamande rastlöshet eller vad det nu må vara – blir minsta lilla sak ett upplevt intryck: knacka i bordet med naglarna, kapitulera smått, vänja handflatan och så vidare i den stilen. Jag fruktade möjligheten att dagens vidareskridande skulle se ut så här, löjligt intensifierat. Jag hade ingenting inbokat, ingenting som kunde rycka loss mig.
”I’d rather buy eighty gold chains and go ignit”
tobaken sotar igen små sår som öppnats i min mun, brännvinet öppnar dem på nytt, likaså absurditeterna i de tankar jag för, öppnar dem, likaså en del andra detaljer, men tobaken sotar igen dem; en stund av jämvikt, vem sa imperialism bygger på stasis, bibehållen ordning, vem/vad/varför är/är/finns orsak till min underordning? Lagerkvist sa något om sitt hjärtas öppna vidder, finns det verkligen längre kvar rum av hjärtats storlek?
f. borčak 